Mina systrar betyder så sjukt mkt för mej. Har alltid gjort och kommer alltid att göra. Hur skulle jag överleva om inte mina systrar fanns? Omöjligt. Att växa upp med en syster (i mitt fall tre, förstå hur lyckligt lottad jag är!) är antagligen det bästa man kan vara med om. Att ha någon att dela allt med är helt ovärderligt och att ha någon som förstår utan att man ens behöver berätta saker och ting är helt fantastiskt. Visst har vi haft våra bråk och slagsmål, men vad vore kärlek utan lite tjafs? Alla plan är dock inte fyllda med rosa, fluffiga moln längre. Jag har gjort näst intill allt i min makt för att behålla samma kontakt med en fjärdedel, men det verkar omöjligt. Okej, jag bor 30 mil från dom andra, men hur kan jag lyckas hålla två av systrarna lika nära som förut, men inte den tredje? Jag vet inte hur många gånger hon har sagt att hon ska komma hit och resorna har nästan varit beställda och klara när hon har dragit sej ur. Inte bara en gång. Mitt systerhjärta värker varje gång jag får det där SMSet "Det går inte den här gången.. heller" Det är tre år sen hon var här sist. Jag har varit i Linköping otaliga gånger, men hon har aldrig lyckats befinna sej på samma plats. Min bägare rann över nu i helgen, på Mios dop. Hon kom inte ens. Trots att hon visste att jag var där (vilket är en självklarhet) och trots att hon knappt träffat Mio sen hon föddes. Jag orkar inte tjata och anstränga mej mer. När den andra delen tycker att det är viktigare att sova än att träffa sina systrar går luften ur mej. Jag är inte arg, bara så jävla ledsen. Åtta månader har det gått sen jag såg henne sist. Hur många mer ska det ta?


Fantastic four, men en saknas. Som vanligt. Jag älskar er -alla tre- obeskrivligt mkt. Pusslet behöver bara sin fjärde bit tillbaka.. Och nej, gubben bakom är inte en syster, det är pappa!